att. Kati Falk, leg psykolog
Universitetssjukhuset i Lund
BUP:s Kris-och Konsultteam
Lasarettsgatan 7
221 85 Lund
Sverige
Tel : +46 46 173911
Fax: +46 46 320657
e-mail: eva gustafsson@skane.se
Sedan sju år tillbaka pågår inom den ordinarie verksamheten ett samarbete som syftar till att möta barnens behov i samband med en förälders självmordsförsök eller självmordshot. När suicidbenägenheten är så stark att det motiverar inläggning på avdelning 31 erbjuds alla som har barn under 18 år kontakt med barnpsykiatrins Kris- och Konsultteam . Detta består av barnpsykiater, psykolog och kurator men samarbetet med avdelning 31 utgör endast en femtedel av teamets arbete.
Syftet med kontakten är dels att möta den vuxne som förälder och stötta föräldraskapet dels att göra det möjligt för barnen att förstå vad som sker i familjen och uttrycka vad de känner och tänker.
Bakgrund
Bakom allvarliga självmordstankar/-handlingar ligger inte sällan en mer långvarig psykiatrisk problematik, ibland psykisk sjukdom hos föräldern.
De senaste 30 åren har vi fått allt klarare grepp om vilka konsekvenser föräldrars psykiska problem har för deras barn. Mycket forskning har dock koncentrerats på relationen till de riktigt små barnen och kring de klara psykiska sjukdomarna.
De senaste åren har man lyckligtvis alltmer börjat uppmärksamma de svårigheter en förälders personlighetsstörning utgör för barnen.
Om den psykiska sjukdomen ter sig mer drastisk och dramatisk i sitt akuta skede så kan den lindras och i vissa fall botas så att föräldern kan återta sina föräldrafunktioner.
Den personlighetsstörde föräldern däremot måste barnet leva med under hela sin uppväxt och gränsen mellan sjukt och friskt är oftast oklar eller omöjlig att identifiera. Någon egentlig behandling har hittills knappast funnits men vi knyter idag stora förhoppningar till den kognitiva dialektiska beteendeterapin KBT.
I mitt arbete har det varit endast en ringa del av barnen som haft kontakt med psykiatrin då barnen till de psykiskt sjuka ofta har "överdriven normalitet" som främsta symptom.
I samband med ett självmordsförsök har man stora möjligheter att fånga upp dessa föräldrar och deras barn.
Själva arbetet
I arbetet med dessa barn och deras föräldrar har vi valt att anlägga det Salutogena Perspektivet. Detta utgår från att vi för att befrämja och skydda vår psykiska hälsa har ett stort behov av att skapa oss Känslan av Sammanhang (KASAM). Denna består av tre olika perspektiv nämligen: begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet.
Vi eftersträvar därför att i samband med en förälders självmordsförsök för barnen:
- göra det begripligt vad som hänt genom att informera
- befrämja hanterbarheten genom att diskutera vad de kan göra för att underlätta i familjen
- lyfta fram det meningsfulla i att barnen blir delaktiga i vad som sker i familjen så att det känslomässiga samtalet mellan barn och föräldrar kan fortsätta på en så optimal nivå som möjligt.
Vårt erbjudande har som huvudlinje att anpassa insatserna efter barnens speciella behov, med full respekt för föräldrarna.
Vi börjar därför alltid med ett föräldrasamtal där vi förklarar varför barnen bör göras delaktiga, vad man kan berätta och hur det kan sägs.
Om inte de vuxna visar vägen mot öppenhet kring detta svåra, så riskerar vi inom sjukvården att bra göra ont värre.
Min erfarenhet är att de som fått detta erbjudande oftast tackar ja och att de finner det angeläget att diskutera barnens situation med en "expert".
Efter det första samtalet följer oftast ett familjesamtal där vi försöker bygga broar mellan barn och föräldrar. Därefter kan stödet utvecklas alltefter familjens behov, och innefatta alltifrån individuella stödsamtal till regelrätta terapier med barnen/ungdomarna. Vi har vid vissa tillfällen funnit det mycket fruktbart att samla syskongruppen till ett eller ett par samtal.
Under vårt arbete med barnen i fokus har vi fortlöpande kontakt med avdelningen så länge föräldern är inlagd. Vårt arbete kan emellertid fortsätta även efter utskrivningen.
Att göra svåra erfarenheter gripbara för barnen är ett angeläget arbete och ibland är det den lilla skillnaden mellan att få berätta eller behöva förtiga som gör den stora skillnaden.
Tilbage